falebure.se

Hem Bureättens släktsaga Buresläkten Kommentar till Bureätten Om föreningen

Johannes Bureus ättetavla Författarens ättartavla >>

För att se en större bild,

För att se en avritning,

Hans Helanders tolkning av texten på Johannes Bureus ättetavla uppsatt på Uppsala domens vägg vid södra ingången.

*70. Johannes Bureus († 1652). Gravhäll av rödaktig kalksten med kant- och horisontalskrift, vapensköldar och ett Kristusmonogram med en änglaflykt (213 × 119,5 cm).^ⁱ[i] Enligt Bureus’ självbiografiska anteckningar beställdes hällen redan 1611. Kostnaderna uppgick till 17 daler. Ursprungligen var den placerad på en låg sockel ovanpå hans egen och föräldrarnas gemensamma grav på kyrkogårdens södra sida, i närheten av Academia Carolina. Då Stalhoff besökte Uppsala 1660 låg den fortfarande kvar på sin gamla plats. När Peringskiöld mot slutet av 1600-talet dokumenterade hällen hade den murats in i fasaden till akademibyggnaden. Sedan denna rivits var den under en tid uppsatt på domkyrkans sydfasad mellan De Geerska och Oxenstiernska koret. På grund av förvittringsskador togs den på 1960-talet ner och överflyttades till domkyrkans föremålsmagasin. Inskrift: ”på hebreiska / MEMORIAE ∙ SACRUM / HERSÆ / BVREÆ Florentis FAMILIÆ / ALUMNO : / Priscæ nimis · nobilitatis ∙ HELsingicae / Stirps erat agnorvm getica de stirpe bvrorvm / Qvæ dvce visbura repetit Guþlandica rvra / Hinc Hersvs natvs Hersinga prole beatvs / a rege Vpsalensi regnum Helsingicum repetente deletae / et BVRE in Norby et HERSE in Silangri / Heroibus RVNicorum illustrium germine / FALE hin unge in BYREstad / Regiæ salutis assertore parente / superstiti / Sed et stirpis ad IX generationes late florentis / post Abatiam et novas XII nominum Bura ad 63 ∙ 26. poli sedes / authori / Structuram Monasterii BVRE morte nefariis a Casiis^ⁱⁱ^[ii] illata / filiis et nepotibus per Botniam in BVRAholm legiferis relinquenti / Domino Thomæ Matthiæ Stockholmensi / Scholæ patriæ moderatori ∙ / in Akerby ante annos ∙ xlj ∙ pastori ∙ / in hac area ∙ / una cum Azaria et Thoma nepotibus / eorumque avia Anna Ioh. Filia : / Magdalenæ Domini∙ Andreæ ∙ Olavi ∙ Vpsalensis / in Westro∙ botnia∙ reformatoris / anno mdxlii in Skellefteå pastoris / ex Anna Andreæ ∙ Iacobi ∙ filia Andreæ ∙ Olavi ∙ pronepotis / Hersi ∙ Falonis ∙ atnepotis ∙ filiæ / ab xxc sociis nepte Christina et filiis Thoma 3 et 5 Domino. Olavo in Wasunda : / Hananiæ 1 ∙ genito ∙ Stokholmiæ anno xcij / apud 3 proavias Christinas et Ingridem / Gertrudis de Emden filias / amitamque Byrgitam : / PARENTIBUS et LIBERIS et CETERIS / quiescentibus coronis (på hällen finns i själva verket tre inhuggna kronor) triumfantibus / imo SIBI suisque / similiter sub † (=cruce) militantibus / VXORI ET FILIIS Charissimis ∙ / Margaretae ∙ Martini ∙ filiae iohannes ∙ Laurentii ∙ natis ∙ Vpsalensis / Iohani ∙ 7 ∙ genito / Magdalenae et Katarinae et ceteris ∙ / TITVLVM POSVIT / [JOHANNES THOMÆ AGRIVILLENSIS] BVRE / [DA CO SVEDOS INVADENTE]” (=Helgad åt minnet av Herse, en fosterson av den blomstrande Buresläkten av mycket gammal hälsingeadel. Släkten var av ansernaburarnas (?) getiska stam,^{ⁱⁱⁱ[iii]} vilken under Visburas ledning åter uppsökte Gotlands landsbygd.^{^iv[iv]} Härav föddes Hersus, lycklig genom hersingavkomma som utplånades (?) av Uppsalakonungen när han återkrävde Hälsinglands rike och vidare Bure i Norby och Herse i Selånger. Åt hjältarna av de lysande runernas ätt: Fale hin unge i Byrestad som var en försvarare av konungens välfärd, men som även blev upphovsman till släkten som vitt och brett blomstrade i nio generationer efter Abatia och till tolv personer med namnet Bure vid en polhöjd av 63 grader och 26 minuter, och som sedan en skändlig död tillfogats honom av kåsarna lämnade klosterbyggnaden Bure till söner och barnbarn, vilka på Buraholm var lagmän i Västerbotten.^{^v[v]} (Vidare) åt Herr Thomas Matthiae som ledde skolan i Stockholm och för 41 år sedan var pastor i denna trakt tillsammans med barnbarnen Azarias och Thomas och deras mormor Anna, dotter till Johannes.^{^vi[vi]} (Vidare) åt Magdalena (Malin),dotter till Herr Andreas Olavi från Uppsala,som var reformator i Västerbotten och år 1542 blev kyrkoherde i Skellefteå,^{^vii[vii]} vilken härstammar från (=var dotter till) Anna, dotter till Andreas Jacobson (=Japsson), vilken sistnämnde var sonsons sonson till Herse och sonsons sonsons son till Fale,^{^viii}^[viii] (samt) åt herr Olof i Vassunda, (vidare) åt den förstfödde Hananias (född i) Stockholm år (15)92, som vilar bredvid tre famors(mormors)mödrar, två Christina och Ingrid, döttrar till Gertrud av Emden, och hos fastern Birgitta. Åt föräldrar och barn och andra som nu vilar (här) och triumferar genom bekransning och dessutom åt sig själv och de sina, som på samma sätt strider i korsets tecken, (nämligen) åt hustrun och de kära, barnen, nämligen åt Margareta Mårtensdotter,^{^ix[ix]} åt Johannes, den sjunde i barnaskaran, och åt Magdalena och Katarina och de övriga uppsattes denna inskrift av Johannes Thomasson AgrivillensisBureus i det år då dansken invaderades Sverige.^{^x[x]} Cirkelformade inskrifter: ”IN TRIVNO ∙ AGNOQVE ∙ BINARIO” (=…), ”PATRIS ∙ ADSCIT ∙ CHRISTIQUE ∙ SPIRITVS ∙” (=…). Inskrift kring Kristusmonogrammet: ”SI DAMNO RUNE IESU.BERO / ARIES. VENTVRA MONEBO / IESV. TUOS. AMORE BEA” (=O Jesus, lyckliggör de dina med din kärlek). Runinskrifter: ”Barksuain · uk · sihuastr · uk · friþi · raistu · stain · þinsa · iftiR · / buri · faþuri · sin · siuhurþ · auk · hersR · raistu · stain · þena · abtir · þursiarka · faþur · sin ·” (= Bergsven och Sigvast och Frede reste denna sten efter Bure, sin fader. Sigurd (?) och Tore heden och Herse reste denna sten efter Torsärke (?) sin fader). Johannes Bureus var från och med 1599 verksam som antikvarie med kungligt understöd. Gravhällens runor är hämtade från runstenarna i Norby och Selånger i Medelpad.

i^[i] UM Domkyrkan Skrivelser 1 1949–1987, Thun 1686 s. 116, Frediani 1712 s. 41, Peringskiöld 1719 s. 269 f, Klemming 1885 s. 41, Lewenhaupt 1896 s. 96 f, Hildebrand 1910 s. 167 ff. Inskriften är författad av Bureus själv. Den avser att skildra Buresläktens historia. Stenen är mycket svårläst. Hans Hildebrand betonar att stenen är mycket illa åtgången och svårläst och dessutom från första början svårtolkad på grund av Bureus’ gåtfulla formuleringar: ” … i texten förekomma en del förkortningar, hvilkas upplösning är mycket osäker. Dessutom förekomma i de delar som kunna läsas mycket som är oklart för den, som icke äger det högre vetande som Bure besatt. Peringsköld har återgivit inskriften med upplösta förkortningar, men jag måste förklara mig inkompetent att fullständigt uttyda den. Stenen är nu skadad genom de atmosfäriska krafternas förödande verksamhet, för hvilken den, med dess tämligen grundt inhuggna bokstäver, varit utsatt under i det närmaste trenne århundraden … (Hildebrand 1910 s. 167 ff). I äldre tid finner man ännu mer explicita formuleringar rörande inskriftens gåtfullhet. Josef Thun kommenterar torrt sin egen avskrift med orden: Tiresiam vel Oedipodem esse necesse est eum, qui isthaec exacte declaret … ” (1686 s. 116), ”Den som tydligt kan utlägga detta behöver vara en Tiresias eller en Oedipus ” (d.v.s. ha siarkonstens gåva). Thuns resignation ekar i Nicolaus Casströms avhandling om de båda mytiska Fale Bure, vilken ventilerades under Elias Frondins presidium i Uppsala 1746, Dissertatio historica utriusque Falonis Bure in Patriam merita leviter delineans. Där återges inskriftens inledning, med följande omdöme: Oedipodis sane acumine instructum esse oportet eum, qui isthaec exacte declaret (s. 7), ” den som tydligt kan utlägga detta behöver vara försedd med Oedipus skarpsinne”. I sin behandling av myten om Fale Bure sluter sig L. Bygdén till dem som misströstar om möjligheten att tyda texten: ”Enligt upphovsmannens vana är inskriften temmeligen invecklad och svårbegriplig och fordrar särskild tolkning, på hvilken vi ej här kunna inlåta oss.” (”Om ursprunget till den historiska mythen om Fale Bure”, Samlaren, årg. XI-XV 1891 s. 45) Hans Helander, som försökt översätta inskriften och författat hithörande noter till texten, vill tacka Urban Sikeborg, Sollentuna, för ytterst värdefulla upplysningar rörande Buresläktens historia, såväl den mytiska som den historiskt förankrade. Den intresserade hänvisas till Urban Sikeborgs artikel ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet” (I: Släktforskarnas årsbok 1996 s. 259 ff.).

ii^[ii] Thun 1686 s. 109: ”Qui ipsum trucidarunt, nomine Kåsar dicti” (De som dödade honom kallas Kåsar).

iii^[iii] Här följer nu tre metriskt bundna rader. Vi har att göra med s.k. leoninisk hexameter, där radens slutord rimmar med slutordet före tredje fotens cesur. Bureus påstår själv i sin handskrivna genealogi att han funnit dessa versrader i en ”gammal Helsinge lagbook”. Ordet ”a– –orum” har han inte kunnat tyda med säkerhet, säger han, men utgår från att det skall läsas antingen ”agnorum” eller ”ansorum” (genitiv plural) i båda fallen med betydelsen ”asar” (vilka i tidens latin oftast kallas Anses). Kopplingen mellan Buresläkten och asarna har säkerligen sin grund i en fantasifull tolkning av folknamnet Ansibarii som betecknar en germanstam i Tacitus Annales (13,55,1).

iv^[iv] Bureus hävdar i sin handskrivna genealogi att ”vise” (wijse) betyder ledare och hövding, vilket för övrigt är helt korrekt (jfr Olof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok 1966) . Orden syftar på en legend om en germanstam som under folkvandringstiden skulle ha lämnat Italien och begivit sig till Gotland. (Frondin & Casström 1746 s. 8.)

v^[v] Fale Bure den yngre ansågs ha levat från 1170-talet och en bit in på 1200-talet. Han sägs ha räddat konung Knut Erikssons äldste son, Erik Knutsson, vid Älgarås år 1205 och fört honom till Byrestad i Medelpad och därefter till Norge. Därifrån återvände Erik Knutsson till Sverige och slog kung Sverker vid Lena år 1208. Som belöning säges Fale hin unge av den nye kungen ha fått Medelpad, Jämtland och en del av Ångermanland (Hildebrand 1910 s. 174.) Med den egendomliga formen Abatia kan här åsyftas den Hersus som sades vara Fale hin unges yngste son och som kallades Abbas på grund av sin lärdom (Thun 1686 s. 109; Frondin & Casström s. 24). Bureus hävdar i sin handskrivna genealogi (12 r [=131 r] och 11 v [=130 v]) att orten Bure ligger på en latitud av 63 grader och 25 minuter nordlig bredd (här kallad ”elevatio poli”) och att Burön ligger på 62 grader 52 minuters nordlig bredd. Läget är i själva verket drygt en grad nordligare. Mordet omnämnes av Josef Thun (1686 s. 109), som också informerar om mördarnas egendomliga benämning.

vi^[vi] Kyrkoherden Thomas Matthiae i Åkerby († 1570) var far till Bureus. Gravhällen tillverkades 1611, dvs. 41 år efter Thomas’ död. Johannes Bureus svärmoder, moder till Margareta Mårtensdotter Bång. I den handskrivna genealogin (UUB X 36) räknar Bureus själv upp barnen, från den sistfödde till den förstfödde. En liten översikt kan vara på sin plats här:

Iohannes f. 1605 d. 1627

Thomas f. 1603 d. 1603

Catharina f. 1601 d. 1678

Christina f. 1598 d. 1599

(Matthias f. 1596 d. 1596 Icke omnämnd av Bureus)

Magdalena f. 1596 d. 1626

Azarias f. 1593 d. 1596

Hananias f. 1592 d. 1592

Inskriftens uppräkning av barnen kan synas egendomlig, men principen är uppenbarligen den att Bureus först nämner de barn som dött i späd ålder eller unga år, först Azarias och Thomas, sedan Hananias. Mot slutet nämner han, tillsammans med hustrun och sig själv, de tre barn som var i livet vid inskriftens uppsättande, d.v.s. Johannes, Magdalena och Catharina. Matthias (död 1596) och Christina (d. 1599) nämner han inte alls i detta sammanhang. Den lilla Matthias har han för övrigt glömt bort i den handskrivna genealogin också.

vii^[vii] Magdalena Andersdotter, Joh. Bureus moder. Gifte efter Thomas Matthiaes död om sig med kyrkoherden Olaus Jonae i Wassunda. Andreas Olavi (1512-1569), kyrkoherde i Skellefteå, gift med Anna, dotter till Andreas Japsson. Andreas bidrog verksamt till reformationens genombrott i Västerbotten. De hade två döttrar. Den ena av dem, Magdalena, var först gift med kyrkoherden Thomas i Åkerby och födde honom fem barn, av vilka den yngste var Johannes Bureus.

viii^[viii] I Bureus handskrivna genealogi (23 r = 142 r) ser generationerna, räknade från Fale hin unge ut på följande sätt:

1. Fale hin unge i Byrestadh

2. Herse Falesson (Herse Falonis)

3. Olof Hersesson

4. Anders Olofsson

5. Jacob Andersson

6. Anders Jacobson (Japson)

7. Anna Jacobsdotter

Annas fader, Anders Jacobsson, är som synes, sonsons sonson till Herse och sonsons sonsons son till Fale hin unge (under förutsättning att genealogin är rätt, vilket som ovan framgått på goda grunder måste betvivlas).

Alltså har Bureus har här använt fel ord. Benämningarna för ’son’, ’sonson’, etc. i latinet är följande:

filiusson

nepossonson

pronepossonsons son

abnepos sonsons sonson

adnepos sonsons sonsons son

Bureus borde alltså i detta fall ha använt ordet ”abnepos”.

ix^[ix] De barn som nedan räknas upp är Johannes, Magdalena och Catharina, dvs. de som levde när gravhällen tillverkades. Margareta Mårtensdotter Bång (1572-1629), Joh. Bureus’ hustru.

x^[x] Detta är ett s.k. kronogram: Om vi adderar DDD, C, VV och I får vi 1611, det år då inskriften uppsattes. I april det året förklarade Danmark krig och en dansk armé inledde strax därefter belägringen av Kalmar

________________________________________________________________

Författarens minnessten